...

Det finns ett stort på problem på mitt jobb. Ibland när det blivit över fika såsom tårtor, kakor, efterrätter, mackor och dyl. på vår konferensavdelning, så bärs de överblivna göttigheterna ner till vårt kök (på just vår avdelning). Detta kan ibland ske en gång i veckan men ibland även två gånger om dagen.

Detta kanske inte kan anses som ett problem, men..: De kommer alltid i ett begränsat antal. Jag sitter en bit ifrån köket och därför ser jag aldrig när smarrigheterna "levereras". Ibland har man tur och märker det av en ren slump när man går för att hämta kaffe, men ibland (oftast) har Emma haffat upp nyheten och springer förbi mitt rum med en tårtbit och ett stort leende. Hon visar upp godsaken och säger att jag måste skynda mig om jag ska hinna få något. Genast får jag panik. Oavsett vad det är så MÅSTE jag hinna få. Med hjärtat i halsgropen går jag med raska steg (inte allt för raska, jag får inte verka desperat eller väcka uppmärksamhet så att andra förstår innan mig) mot köket, oftast hinner jag. Det är inte alltid jag äter upp pajen, mackan eller morotskakan, men jag har i alla fall hunnit få en bit, före en massa andra. Hur stort fetto får man vara egentligen?

I dag har det både varit en kaka och en macka, jag hann med båda. Mackorna är lite kluriga, för dom brukar ligga i kylen, och om man inte tar mjölk till kaffet kan det vara lätt att man missar chansen. Jag, som lyckligtvis tar mjölk, fick en smarrig macka som faktiskt var önskad. Jag tipsade Emma och nu gick hon precis förbi med ett smajl större än ansiktet (och en macka såklart..). Nu håller jag äntligen på att stressa ner mig igen. Om jag inte får en infarkt innan 40 barre så vet jag inte vad...

Kanske ser ut som köttfärs, men är överbliven morotskaka......OBS! Ej fullstor tallrik.