...

Ja, det är några månader sedan jag skrev nu, men bloggandet har verkligen inte varit någon högt prioriterad sysselsättning som kanske märkts. Jag har haft fullt upp att försöka få mig själv att förstå vad som händer i mitt liv, så att återberätta det och tala om för andra vad som händer har varit lite överkurs, minst sagt.

Ni flesta vet ju att Edde har haft det rätt så tufft med magen och alla skrikandes dagar och kvällar har varit tuffare än jag någonsin kunnat ana, dels på grund av utmattningen men också hjälplösheten och att inte kunna göra ett skvatt för att hjälpa honom när han gallskriker av smärta. Han är nu snart 4 och en halv månad och för någon vecka sedan började det verkligen att vända. Skriken har blivit gnäll som mer och mer har börjat försvinna, så jag antar att tarmarna börjat utvecklas klart och han helt enkelt har problem, men mycket lindrigare.

Tisdag förra veckan var den första dagen av min mammaledighet, ensam med Edward hemma, som jag inte fullkommit har storgråtit och hulkat mig igenom timmar, med honom skuttandes i min arm, allt annat än nöjd. I flera månader har jag varje dag stått i köksfönstret med Edward i famnen och med tårarna rinnandes kollat efter Marks bil som jag hoppats ska rulla upp för uppfarten, trots att jag vetat att det är timmar kvar.. Det har varit en riktig prövning och om jag ska vara ärlig så är det först nu och de senaste dagarna som jag har kunnat njuta av att vara hemma med honom, hur hemskt det än låter.

När jag tänker tillbaka nu så är det knappt jag förstår vad som hänt på dessa fyra månader. Förlossningen var verkligen en pärs. Jag och Mark var så peppade och laddade och jag var helt övertygad om att det skulle gå bra, ingenting annat fanns på världskartan. Det var så mycket som gick fel, men i dag kan jag verkligen tänka att allt gick rätt, eftersom Edward tillslut kom ut och sitter här bredvid mig och äter på hans nya favoritnalle.

Först nu förstår jag hur människor kunde säga saker som att; vänta med att köpa spjälsängen tills han är här; ska du verkligen köpa kläder till honom redan, för det hade verkligen kunnat gå illa. Bara en hundradels sekunds tanke på att komma hem till allt vi fixat till honom, utan, just honom är som att få en kniv i hjärtat och jag kan inte ens hålla tillbaka tårarna när jag skriver om det. Han är så fin och när Mark och läkarna sprang iväg med honom när han kom ut och inte andades, var det som att världen inte längre fanns, och som att ingenting någonsin längre skulle spela någon roll. Mark var så duktig, han är min största idol och ingenting jag gjorde under förlossningen eller efter det hade jag kunnat genomföra ens till 10% om han inte stått bredvid mig. Jag älskar honom mer än någonsin och alla vackra ting bleknar till svartvita stenar bredvid honom. Först var jag så ledsen att jag inte kunde ta hand om Edward första tiden, byta blöja på honom, få se det första svarta bajset, hålla om honom och bara förundras, men nu är jag bara glad att Mark fick den tiden, de första dagarna, med honom. Tidvis var jag där fysiskt men psykiskt var jag på ett helt annat våningsplan. Allt blev upp och nedvänt efter operationen och all smärta, det var ju inte såhär det skulle gå till. Öppningsskedet gick ju så bra, vi kämpade på vi två, dansade och vaggade fram och tillbaka. Vi tog oss igenom de hemska värkarna tillsammans och trots fruktansvärd smärta så älskade jag varje stund, för vi gjorde det så fint tillsammans. Jag var så stolt och rörd över hur bra vi gjorde det och hur mycket vi växte tillsammans, så att sen inte kunna påverka resten var som att få en knytnäve över ansiktet.

Jag har verkligen kämpat för att hålla mig samman någorlunda den här tiden efter och jag förstår verkligen till 100% de som blir fullständigt knäppa i huvudet, för det har inte varit långt ifrån. Jag är så glad att det är just Mark som är min kärlek för ingenting vore värt något utan honom.

Nog om det som har varit, nu kör vi! Edde är en riktig liten godbit (från Hägges) och vi börjar verkligen lära känna honom mer och mer. Han är en livlig men framförallt glad skit som inte gillar att sova på natten, gillar sin pappa mest och älskar att äta allt som kommer i hans väg förutom sådant som kommer ur en nappflaska. Med lite stöd kan ha stå själv hur länge som helst och han så expert på att sparkas. Han skrattar som en fågel kraxar och fiser som en hel karl. Han är helt enkelt total perfektion, från lilltån och upp till hans lilla skalliga fina huvud som faktiskt börjar få lite lurv (i vissa sken). Varje gång han ler känns det som att någon skjuter mig med ett hagelgevär laddat med kärlek. Det gör ont varje gång.

Det som står på schemat nu framöver är promenader ute i höstvädret. Det är mammagrupper, dagsutflykter till shoppingcentras med andra mammalediga och framförallt en massa mys framför brasan här hemma. Vi har verkligen hittat vårt lilla paradis på jorden i detta hus, jag älskar varje sekund vi spenderar tillsammans här, jag, Mark och Edde. Vi är verkligen en liten familj nu och plötsligt vet jag vad min defination på lycka är. Den är precis här.

Allt har verkligen inte blivit som jag tänkt mig; det är mer än ett heltidsjobb att vara mamma (oavsett tillstånd på bebis), känslor kan vara överväldigande och det som inte dödar härdar faktiskt. Något annat är att jag mer nu än någonsin märker de som verkligen har mig i sitt hjärta. Det är chockerande hur bekanta blir nära och nära blir bekanta så snabbt. Vissa som jag övertygat trodde skulle vara en stor del av Edwards liv är det verkligen inte och det känns tråkigt, och som en förlust inte bara för oss. Mamma och pappa är världens finaste svärföräldrar och Hanna och Frida är dom sötaste mostrarna jag skådat. Jag ser fullständig kärlek i alla era ögon när ni är med honom och det är så fint.

Tänk att jag har en son, en helt underbar liten kille. Först nu förstår man nog hur stark kärlek kan vara. Jag älskar dig Edward Harry Hammarberg, varje sekund i resten av våra liv och livet därefter.

Med hopp om att det blir lite mer skrivande framöver är det nu dags för lite bildregn från den senaste tiden. Det bästa av allt är att han är vår, bara bara vår, men vackrare än alla årstider tillsammans.

Kram
Elin